Nyligen råkade jag lyssna på P1-programmet
Akademikerjävlar. Det var både
intressant och oroande. I fokus: Ett växande gap mellan dem Med respektive Utan
högre utbildning. En frodande misstro i båda riktningar i en tid när de sociala
klyftorna åter ökar, klassresandet inbromsat, olika gruppgemenskaper allt mer
sluter sig i sina egna självbekräftande värmestugor.
Såsom akademiker kände jag igen
mig i delar av verklighetsbeskrivningen, däremot tillspetsades budskapet på ett
sätt som bara kan bidra till att förstärka fördomarna och misstron.
Fick man tro programredaktionens
något svepande tes ser akademiker i gemen ner på dem utan akademisk utbildning
och i all synnerhet på deras kunskap. Man intervjuade forskare som betecknade
hantverkarens yrkesfärdigheter som ”tyst kunskap”, som vore den en lägre slags
kunnande, inte värd fullt erkännande och i alla händelser underlägsen vad som
lärs ut vid akademiska institutioner.
Själv vänder jag mig emot att
kollektivanslutas till sådana synsätt.
Vi bor i en mindre by mellan Umeå
och Skellefteå. Något av det mest fascinerande med tillvaron på landet är den
självklarhet med vilken folk ställer upp för varandra. Var och en inser att ett
socialt kapital byggt på förtroenden
snarare än pengar är ett villkor för bygdens överlevnad. I byn utbyts tjänster
och erfarenheter utanför den formella ekonomin. Fastän vi saknar stans utbud
lyckas vi ändå med ideell kraft få till stånd en imponerande mångfald
musikevent, sommarcaféer, och annat.
Själv känner jag enorm ödmjukhet
inför allt det kunnande som finns bland grannarna, inser hur slätt jag skulle
stå mig på min forskarexamen i statsvetenskap den dag brunnen sinar eller någon
av gårdens ståtliga tallar måste fällas med exakt precision.
Jag har större respekt för denna
”tysta” kunskap än för mycket av det som universitetsvärlden idag
representerar. Utan att så mycket som nudda vid rådande forskningstrender och
dess underliggande maktordningar räcker det med att se till den Tilltagande
Komplexiteten inom högskolan.
Snarare än att ägna sig åt
forskning tvingas landets forskare lägga allt mer av sin tid på att söka
finansiering. Man tjänar forskningsfinansiärernas expansivt groteska
kravmaskineri, där uppfyllandet av all sköns ovidkommande kriterier kan
konsumera veckors eller månaders arbetstid för en enda ansökan, trots att i
slutändan de allra flesta avslås.
Är det något Umeå universitet
lägger sitt krut på så är det ständiga omorganisationer, fluffiga
certifieringsprocesser, och alltmer övertyngda webinfrastrukturer ... i
oavlåtligt behov av uppdateringar och personalens arbetstid. Utbrändheten är
hög.
Landsbygdens sociala liv är för
mig själva motsatsen. En självorganisering kring reella angelägenheter,
befriande tunn på komplexitet, kotterier och maktstrukturer. Tvärtemot
akademins ökat komplexa och verklighetsfrånvända inre liv är det nog just detta
slags kunskapskapital – kring mänsklig interaktion, social problemlösning – som
behöver upprättelse om vi ska finna en väg bort från dem som leder samhället
mot kollaps.
Inlägget har även publicerats som
ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/pa-landsbygden-finns-ett-underskattat-kunskapskapital