onsdag 23 augusti 2017

Verkligheten anropar högskolan

Nyligen råkade jag lyssna på P1-programmet Akademikerjävlar. Det var både intressant och oroande. I fokus: Ett växande gap mellan dem Med respektive Utan högre utbildning. En frodande misstro i båda riktningar i en tid när de sociala klyftorna åter ökar, klassresandet inbromsat, olika gruppgemenskaper allt mer sluter sig i sina egna självbekräftande värmestugor.
Såsom akademiker kände jag igen mig i delar av verklighetsbeskrivningen, däremot tillspetsades budskapet på ett sätt som bara kan bidra till att förstärka fördomarna och misstron.
Fick man tro programredaktionens något svepande tes ser akademiker i gemen ner på dem utan akademisk utbildning och i all synnerhet på deras kunskap. Man intervjuade forskare som betecknade hantverkarens yrkesfärdigheter som ”tyst kunskap”, som vore den en lägre slags kunnande, inte värd fullt erkännande och i alla händelser underlägsen vad som lärs ut vid akademiska institutioner.
Själv vänder jag mig emot att kollektivanslutas till sådana synsätt.
Vi bor i en mindre by mellan Umeå och Skellefteå. Något av det mest fascinerande med tillvaron på landet är den självklarhet med vilken folk ställer upp för varandra. Var och en inser att ett socialt kapital byggt på förtroenden snarare än pengar är ett villkor för bygdens överlevnad. I byn utbyts tjänster och erfarenheter utanför den formella ekonomin. Fastän vi saknar stans utbud lyckas vi ändå med ideell kraft få till stånd en imponerande mångfald musikevent, sommarcaféer, och annat.
Själv känner jag enorm ödmjukhet inför allt det kunnande som finns bland grannarna, inser hur slätt jag skulle stå mig på min forskarexamen i statsvetenskap den dag brunnen sinar eller någon av gårdens ståtliga tallar måste fällas med exakt precision.
Jag har större respekt för denna ”tysta” kunskap än för mycket av det som universitetsvärlden idag representerar. Utan att så mycket som nudda vid rådande forskningstrender och dess underliggande maktordningar räcker det med att se till den Tilltagande Komplexiteten inom högskolan.
Snarare än att ägna sig åt forskning tvingas landets forskare lägga allt mer av sin tid på att söka finansiering. Man tjänar forskningsfinansiärernas expansivt groteska kravmaskineri, där uppfyllandet av all sköns ovidkommande kriterier kan konsumera veckors eller månaders arbetstid för en enda ansökan, trots att i slutändan de allra flesta avslås.
Är det något Umeå universitet lägger sitt krut på så är det ständiga omorganisationer, fluffiga certifieringsprocesser, och alltmer övertyngda webinfrastrukturer ... i oavlåtligt behov av uppdateringar och personalens arbetstid. Utbrändheten är hög.
Landsbygdens sociala liv är för mig själva motsatsen. En självorganisering kring reella angelägenheter, befriande tunn på komplexitet, kotterier och maktstrukturer. Tvärtemot akademins ökat komplexa och verklighetsfrånvända inre liv är det nog just detta slags kunskapskapital – kring mänsklig interaktion, social problemlösning – som behöver upprättelse om vi ska finna en väg bort från dem som leder samhället mot kollaps.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

http://umea.etc.se/ledare/pa-landsbygden-finns-ett-underskattat-kunskapskapital


tisdag 4 juli 2017

För Centern får miljön aldrig kosta


Alla har vi väl mött typen. Glidaren som tar över personalmötet eller föreningsstämman med välsmord svada, fluffiga ordtirader ... verbalt glitter dövande tomt på innehåll.
Den svenska miljöpolitikens obestridliga glidare heter Centerpartiet.
Ett parti som länge fägrat med creddig grön framtoning och Almedalsfraser om att vara ”den gröna rösten” i svensk politik. Fast som närmare synat visar sig stå för rätt och slätt ... ingenting.
Telefonsäljarsnack.
För Centern får miljö- och klimatansvar Aldrig Kosta. I all synnerhet inte för någon av de grupper där partiet fiskar sina väljare. Miljöpolitiken får således inte drabba vare sig jordbruket, storstadsväljare, vår köttkonsumtion, vårt flygresande ... eller huvudtaget vårt sätt att leva.
Partiet vårdar en tradition av miljöfientliga utspel. Så gick tidigare C-ledaren Maud Olofsson till storms mot svensk naturvård, sensationellt påstående att våra skogar raskt håller på att omvandlas till improduktiva naturreservat (till förfång för industriskogsbrukets möjlighet att skövla skogen). Inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 förklarade C-märkte miljöministern Andreas Carlgren att en ökad biltrafik ingalunda är i konflikt med några klimatmål. Tvärtom! Carlgren gick så långt som att mena att en ökad biltrafik i sig själv var någonting önskvärt och värt att kämpa för.
Och fick en samtidigt att undra vad vi ska med miljöministrar till.
C bekänner åter färg. Nu som det parti som mest hetlevrat ifrågasatt regeringens flygskatt. Ett sällsamt hyckleri av ett parti med självbild som Grönt.
Dessa är fakta: Flyget betalar inte sina miljökostnader och är i det närmaste skattebefriat. Branschen är dessutom generöst understödd, bla genom kommunala flygplatsstöd.
Som det mest klimatstörande transportmedlet är det svårt att se en lägre hängande frukt om vi menar allvar med att göra något åt klimathotet.
Vad har då Centern att komma med?
Jo, samma gamla blinda tro att allt går att lösa med TEKNIK så att vi i grunden inte behöver förändra någonting. Partiet anför rent av emot flygskatten att den riskerar ”minska flygandet”.
Centern vill ”stimulera” gröna bränslen.
Här är fakta: Biobränslen kan bara ersätta en mycket liten del av dagens fossildrivna transporter. Oaktat detta är flyget mindre lämpat än något annat transportslag för just biobränslen. Bland annat för att biobaserat jetbränsle gör motorerna mindre driftssäkra. Ingen har ännu lyckats utveckla en kommersiellt övertygande biobränslemotor för trafikflygplan, förhoppningarna har kommit på skam.
Så vad är det för banbrytande teknologier som Centerns partikansli har kunskap om, men däremot inte de stora flygplanstillverkarna som Boeing och Airbus?
Nej, allt landar förstås i grällaste populism. Centern vill ta billiga poänger. Locka en och annan klimatskeptisk väljare med lite smaskigt fejkfaktad storytelling om en framtid där vi kan fortsätta tuta och köra som nu.
Sorry klimatet, liksom, men du ger oss inget ryck i väljaropinionen.
Om C inte är vuxet att göra något seriöst åt det mest uppenbart klimatvidriga (utan tvärtom obstruerar allt sådant) ... när är man då redo att agera?

INLÄGGET HAR ÄVEN PUBLICERATS SOM LEDARE I ETC UMEÅ:
http://umea.etc.se/ledare/centern-politikens-populistiska-glidare


torsdag 15 juni 2017

IKEA står över lagen


En gång organiserad nazist och än idag en supporter av fascistideologen Per Engdahl. Undanhållare av miljarder från offentligheten genom avancerad skatteplanering och vars företag systematiskt utnyttjat barn- och tvångsarbetare i en rad länder. Inköpare av ofattbara mängder illegalt skövlad sibirisk urskog. För att nu bara nämna något.
Låter det som någon du skulle vilja ha hem på middag?
Säger jag däremot Ingvar Kamprad går vem som helst ned i spagat.
Allt lika intressant som avslöjande. Ty Kamprad är en ikon för ett samhälle där konsumtionen blivit religion och är som sådan ursäktad ... Allt.
IKEA är som en rysk docka vars gäckande innersta väsen undandrar sig all insyn. Företaget drivs – ovanligt nog – som en stiftelse med minimal öppenhet vad gäller penningflöden och deras vidare öden. Varje försök att kartlägga IKEA:s miljardflöden har tagit tvärt stopp mot brandväggar av brevlådeföretag och obskyra advokadfirmor i skatteparadis. Man spelar enligt egna regler med avancerade upplägg för skatteplanering där internationellt sett miljardbelopp undanhålls beskattning.
Globalt utnyttjar IKEA ”varumärket” Sverige till bristningsgräns, men visar i penningmässiga termer ändå vek vilja att uppfylla sin del av vårt svenska samhällskontrakt.
Enligt svensk lag får kommuner inte gynna enskilda näringsidkare. Besynnerligt nog tycks lagen inte gälla IKEA. Landets kommuner är redo till nästan vad som helst i IKEA:s namn. Aldrig tycks samförståndet så fullständigt, de kritiska frågorna så uteblivande, som när det gäller IKEA:s väl och ve.
Umeå kommun har spenderat ett okänt antal skattemiljoner på IKEA:s sak. På att lobba hit IKEA, på att serva med utredningar och hjälpa företaget med allt praktiskt tänkbart – från markfrågor till anslutningsvägar. En relation utan egen vilja och röst, IKEA har pekat med hela handen.
Ett uppenbart gynnande av enskilt intresse, inte bara i strid med lagens bokstav, utan som även sätter konkurrens ur spel. Nog är det allt underligt att ett av världens mest kapitalstinna företag ska åtnjuta all slags kommunala förmåner som inte omfattar övrig lokal handel.
Likt med kommunens osunda intimitet till Balticgruppen visar den politiska ledningen en slående brist på omdöme i att värna den lokala demokratins rågångar. För Umeå kommun är IKEA oskiljaktlig med offentligheten och ses inte som det privata intresse, den maktutövare, det faktiskt är.
Det stöter sig med en demokratisk rättskänsla att se Hans Lindberg och ”Ibbe” Baylan servilt bugga loss med IKEA-chefen som PR-push för köptemplet Avion. Lika mycket som vad det stöter sig att upplåta Umeå kommuns officiella nyårstal till ett IKEA-jippo med nämnda varuhuschefen som orator.
Så vad har IKEA gett Umeå?
Jo, en rejäl dos överkonsumtion och lågt räknat en miljon extra bilresor 2016 som både Umeå och planeten skulle klarat sig väl utan. Lägg så till detta ödeläggelsen av Röbäcksslätten, länets kanske bördigaste jordbruksmark. Helt förväntat har IKEA även skänkt Umeå utslagning av handel i centrum och på andra platser dit man ännu tar sig utan bil.
Ingvar Feodor Kamprad är allt klurig han.


Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/varfor-fortsatter-kommuner-att-gynna-ikea


måndag 8 maj 2017

Terror, terror, terror...


Hur svårt är det inte att resa invändningar mot samtidens så överväldigande terrorfrossa? Terrorns iscensatta tragedier är så oerhörda och rättfärdigheten i att bekämpa terrorismen så uppenbar. Ändå måste det sägas.
Vi är på väg att kvävas av Terror. Det är terrorhot morgon, middag, kväll. En typisk nyhetssändning kan ha terrorismen inte bara som huvudnyhet utan även som andra och tredje. I ett offentligt rum där terrorlarmen tar denna plats minskar i samma grad utrymmet för allt annat. Steg för steg har vi fångats i ett slags anti-intellektuellt mentalt undantagstillstånd, rättfärdigat i terrorhotets namn.
Såsom terrorn behöver media tycks även det omvända gälla.
I samband med attentatet i London nyligen satt jag på ett hotellrum med endast tillgång till CNN. Dådet som krävde fem liv var Breaking News i två dygn och allt annat i världen fick med medial självklarhet stå åt sidan. Rapporteringen fördes i ett tonläge som om Hitler återuppstått och än en gång marscherat in i Polen. CNN:s Christiane Amanpour meddelade att detta var det ultimata terrordådet, ”the big one” som ”alla” väntat på. Ordvalen stämde till eftertanke ty upphetsningen var sportreporterns, exalterat som vid upploppet på en VM-final i 800 meter, och hela den smaskiga Breaking News-dramaturgin förstärkte intrycket av terror som Underhållning.
Även om terrorhandlingarna är förövarnas är det svårt att undfly tanken att ledande media ger terrorn råg i ryggen. Genom att ge den orimligt mycket av vår uppmärksamhet, genom att bidra till ett tankeklimat där terrons idéer ges starkare livsrum ... och där terrorns utövare oupphörligen påminns om vilken makt de har över våra sinnen.
Ett alltmer uppskruvat terrorlarmande löper förstås risken att bli självuppfyllande. Det bidrar till att förskjuta gränserna för vad som kan tänkas och i förlängningen utföras. På senare tid har internationell media som Time Magazine frontat med upplysande reportage om hur terrorgrupper som IS kan komma över anrikat uran och med hobbykemistens kunskap tillverka s.k. ”smutsiga bomber”. Om IS inte visste det tidigare vet de det nu.
Mediavärderingen är solklar. Sådant som klimathot och svältkatastrofer på Afrikas horn är lättviktigheter med väjningsplikt för all slags terrorbevakning, även den mest långsökt spekulativa. Ändå är det just sådana sammanhang som vi behöver för att förstå terrorismens grogrunder ... för att undanröja dess orsaker.
Själv påminns jag om EU-toppmötet i Göteborg 2001. Frånsett den polisavspärrade Mässan där EU-höjdarna huserade, pågick över hela stan ett sjudande demokratisamtal med seminarier och kultur, människor som samlats i kritik av EU och för att gemensamt utforska drömmen om en hållbar framtid. Och ävenså till den största demonstrationen i Sverige i modern tid, med över femtiotusen deltagare, värdigt och fredligt.
Men om detta var vanlig media inte ett dyft intresserat att berätta. Istället vigdes mediarummet åt det tiotal personer eller så som kastade sten samt polisens ”hjältemodiga” insats med att puckla på oss övriga. Krigslöpsedlarna tog form och landets morgontidningar tjöt ut att Göteborg var en belägrad krigszon. Vi som befann oss på plats för att utöva demokratiskt samtal buntades samman med stenkastarna, samtliga var vi där som våldsverkare. Detta var också hur den svenska allmänheten kom att uppfatta saken.
Media valde helt enkelt att göra en väldig demokratimanifestation till en fullständig icke-fråga för att istället ge kraft åt en mörk och förljugen verklighetsbild, stärka rädslans och polariseringens makt.
Tänk om man istället levt upp till sin roll i demokratins tjänst och kanske sått frön till en ljusare samhällsanda.

Denna text har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/vi-ar-pa-vag-att-kvavas-av-terrorhot


onsdag 5 april 2017

Kontantfritt för bankens skull


”Det är en lång lina idag!”
Systembolagskön blir allt längre, expediten gör sitt bästa för att lätta upp den tisdagstryckta stämningen. Kortläsaren krånglar. Efter lång väntan och åtskilliga försök för kunden framför mig går betalningen till sist igenom. Det blir min tur. Jag vevar fram en femhundring och är igenom på två röda. Samlar ihop mina inköp allt medan nästa kunds kortbetalning utlöser nya problem och hjärtklappning i kön.
Det sista jag hör sägas är att det är en lång lina idag.
Man kan förundras över hur snabbt, fullständigt och okritiskt idén om det kontantlösa samhället bemäktigat sig våra sinnen.
Sverige tycks på gott och ont vilja leva upp till bilden som världens mest modernt framåtsyftande land. Fast den furiösa kampen för det kontantlösa samhället är ett exempel på när eftertanken går i baklås.
Kontantfritt är coolt, liksom. Visar att man är med. Förseningsavgiften på bibblan? En pilsner på Orangeriet?
”Vi tar inte kontanter!” ”Nähä, så varför då?” ”Ja, det är en policy!”
Så varför?
Här blir det oftast tyst.
Sanningen är att Varför-frågan sällan når längre än till den trendnödiga folksjälens reflexmässiga Kontanter–är–ute–kontantfritt–är–bra! Fraser med bankernas PR-byråer som avsändare.
Man behöver inte likt undertecknad ha stått i en Kafkaartad tre timmars växlingskö på en italiensk bank för att se förtjänster med kort och kontantfritt. Men med detta inte sagt att det är det självklara för ALLA sammanhang. För trots sin välklang är det kontantfria samhället påfallande ofta mer ineffektivt och tidsödande än old school kontanter.
Men så ändå. Att hala fram en ohipp papperstjuga till garderobiären tar liksom emot, när vi nu kan göra oss besväret att Swisha summan.
I vems intresse?
De verkliga vinnarna på det kontantlösa samhället är storbanker, betalkortsföretag och IT-jättar. Det är ännu ett sätt för bankerna att ta kontroll över dina pengar och transaktioner, för Google och PayPal att kartlägga och algoritmera ditt liv ända ned i sänghalmen, ett steg mot en än starkare koncentration av ekonomisk makt i samhället.
Varje kortbetalning betyder klirr i kassan för banken och de som bidrar med klirret är vi själva – direkt eller indirekt. Det kontantlösa samhället är en omfördelning från de små till de stora.
Kontantfritt föser undan romska tiggarmuggar, stöter bort de svaga, de som inte genererar vinst.
Och då har vi ändå inte sagt något om Sårbarheten i det kontantavvecklande samhälle där bankernas IT-system kraschar lite nu och då, och där det med den ökade mängden buggar och IT-attacker synes allt mer ovisst att ditt Visakort levererar när du som bäst behöver det.
Så vem tar smällen när det skiter sig? Inte banken.
Härmed uppmanas till att som Motståndshandling hysta in papperspengar och mynt likt grussingel i systemmaskineriet ... så länge det nu går. Att våga störa med Varför-frågan fastän väl medveten om tomt ekande svar.
På så vis slår vi vakt om vår värdighet.


Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/det-ar-en-lang-lina-i-dag

onsdag 8 mars 2017

Tillväxtens slut redux


Det är väl lika bra att slå fast det med en gång. Tillväxtepoken är över.
För tio år sedan, 2007, kom min bok Tillväxtens sista dagar. Titeln var både bildligt och bokstavligt menad. Boken ifrågasatte tillväxtnormen (som mellan raderna sagt även de flesta s.k. normkritiker tycks köpa), argumenterade för att världsekonomin höll på att gå i väggen ... samt för det snara utbrottet av en finanskris.
Tveksamt är om den globala ekonomin någonsin varit större än år 2007. Sedan dess har vi fått se en rejäl nedgång (2008-09) följt av halvlama återhämtningar och nya nedgångar. Visst finns länder vars ekonomier vuxit övertygande även på senare år, länder som Kina och Indien. Men i större delen av världen är bilden en annan. Så är exempelvis Europaekonomin fortfarande mindre idag än vad den var 2007.
Många OECD-länder står i bästa fall och stampar. Några säger sig växa, som USA. Men detta är i teorin. Den tillväxt som registrerats sedan 2008 har i mycket varit en kreativ bokföring där centralbanker överöst finansmarknaderna med billiga krediter, som satt fart på spekulation och börsuppgångar. En framtvingad lågräntepolitik har dessutom blåst upp bostadsbubblor, i Sverige mer extremt än på de flesta andra håll.
Sett till ekonomiska fundamenta framträder en annan bild. Fråga en grek eller brasilianare om läget är bättre idag än för tio år sedan!
Sanningen är att medelklassen runt om i västvärlden är på väg att sjunka genom golvet. Inkomster som kunde bygga välstånd ersatts allt mer av lågavlönade McWorks.
Så vad händer?
Tillväxtepoken – vårt materialla välstånd! – har skapats ur en rik tillgång på billig olja. En förutsättning som snabbt håller på att försvinna. Utvinningen av vanlig råolja i världen ”peakade” redan 2005. En epokgörande händelse som på många sätt varit den utlösande faktorn till den röra världen befinner sig i tio år senare.
Hela vår värld är dopad i olja. Stiger oljepriset till höga nivåer får det därför långtgående följder: Världsekonomin bromsar in vilket i sin tur utlöser kedjereaktioner av allehanda ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser.
När oljeutvinningen upphörde växa 2005 steg oljepriset snabbt för att kulminera på rekordhöjder sommaren 2008. Inflationen skenade i den amerikanska ekonomin, liksom boräntorna, och bensinpriset mer än fördubblades. Miljontals amerikaner som beviljats bolån på skakiga grunder hamnade på obestånd. En bolånekris utlöstes som snart spred sig till hela finansmarknaden. Finanskrisen briserade i september 2008 och sedan dess har världen inte varit sig lik.
Tillväxtepoken tog slut 2007-08.
Tillväxt kräver rik tillgång på billig energi och här har världen förändrats. Oljebranschen tvingas nu alltmer förlita sig på dyr och lågvärdig fossil energi (typ skifferolja) som snarare är ett sänke än en motor för tillväxtsamhället. Och, nej, förnybar energi kan inte driva ett globalt tillväxtsamhälle.
Den värld i sönderfall vi nu bevittnar är i mycket en följd av att mattan dragits undan för Tillväxtekonomin. Eurokriser, fallerande stater och epidemisk populism – alla är de symptom på denna nya verklighet.
Frågan att ställa borde alltså vara hur vi bäst anpassar samhället till en värld Bortom Tillväxten. Men för denna fråga lämnas inget utrymme i debatten. Där den ekonomiska expertisen uteslutande fixerar sig vid symptomen och politikerna vid att inte se någonting.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/varldens-tillvaxt-ar-dopad-i-olja


måndag 6 februari 2017

Överklassens revansch


Någon har sagt om Ryssland att på två år kan allting förändras i detta land men på tvåhundra år ingenting. Lite så känner jag även inför vår Svenska Överklass.
Själv hade jag turen att få växa upp under den tid då den svenska välfärden peakade. I runda slängar sjuttiotalet och helt i åttiotalets början.
En tid när välfärdens fundament stod till synes orubbliga. När alla de välfärdssamhällets institutioner som sedan dess ställts läckande och underfinansierade, ifrågasatta samt plundrade, ännu var Oomstridda Bastioner. Så universellt förgivettagna att ingen ännu öppet vågat formulera tanken om att sälja ut samt ödelägga allt.
Ja ... en slags Historisk Undantagstid när även Klassresan låg där som en reell möjlighet.
Tidsandan pekade framåt och om någon fråga ställdes så var denna hur man reformvägen skulle kunna lyfta välfärdssamhället till nya höjder.
Vad har då detta med vår överklass att göra?
Som tidsmarkör en hel del. För intrycket vid denna från nuet sett så Annorlunda Tid var att överklassen var på väg ut ur historien. Att dess strukturer höll på att upplösas och med dem överklassens hela arvsmassa av på gamla pengar och förläningar vilande priviligier, exkluderande ritualer och tillgjorda diftonger. I världens mest socialt progressiva och moderna land fanns liksom inte längre plats för sådant.
Klassmarkörer sågs mer som en kvardröjande historisk barlast än som någonting att ge luft och legitimitet åt. Hyllande av överklass var mer eller mindre bannlyst från dåtidens publika sammanhang, Svensk Damtidning undantaget. Samhällskroppen strävade mot medelklassens mittpunkt och vad jag minns från min uppväxt var det få som sökte bevisa sig inför omgivningen med imiterade överklassmanér och Magdalena Ribbing-pekpinneri.
Visst fanns där en och annan ur medelklassen som spelade golf och som pliktskyldigt försökt sig på att sabrera en champagneflaska ... men långt många fler som i tidens anda otvunget lät damejeannen bubbla på fallfrukt hemma i förrådet.
Överklassen debatterades men mest som nidbild, som karikatyr, som stötande reminiscens från en tid på fel sida av historien. Överklassen var på reträtt. Den var i stort sett Wallenberg och Kungen.
Trodde vi.
Sen vet vi alla hur det gick. Strukturerna fanns kvar där hela tiden. För en tid hade de tryckts under ytan  ... champagnevaskande och adliga stamtavlor var liksom inget att skylta med i 1970-talets offentlighet. För en flyktig stund hade ordet piga stått för förflutenhet, inte framtidsvision.
Men med en omkastad ideologisk vindriktning trängde så överklassens hela vittförgrenade infrastruktur av ekonomisk makt, riddarhusordnar och jaktgillen fram igen med en kraft som om 1970-talets klassutjämnande strävanden aldrig hade ägt rum. Och därtill med en återuppstånden självmedvetenhet – en tro på den egna bördsrätten till att dominera och bestämma – som inte setts sedan nittonhundratalets början. Här stod de igen:
En beredvillig ambassadörskår för Reaktionens Tidevarv där det kollektiva minnet givit upp.
Historien hade inte nått sin ändpunkt, den hade bara stått i en stunds vänteläge på att få börja om på nytt.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/overklassen-som-bidade-sin-tid-och-kom-tillbaka

tisdag 10 januari 2017

Ett steg fram och tjugo bak


Finns viljan så klarar vi att ställa om till en hållbar framtid. Förutsättningarna finns, liksom kunskapen. Vad som krävs är modet att utmana vår tids patologiska tillväxtfixering och konsumism … samt fantasin att se de möjligheter som öppnar sig där bortom.
Sedan åratal har jag som forskare och folkbildare försökt ingjuta hopp om framtiden med just detta budskap.
Men för varje år känns det allt svårare.
Ty vi vill inte.
Arbetet för att ställa om samhället har inte större kraft nu än för tjugo år sedan, faktiskt snarare tvärtom. Vi glömmer gärna perspektiven! Hur det positiva som sker står sig tämligen slätt mot mänsklighetens obrutna exploaterings- och konsumtionsraseri. Dessvärre. Det är ett steg fram och tjugo bak.
Samhället står inte närmare Uppvaknande och Vändpunkt idag än 1970.
Man orkar liksom inte ta in allt.
Hälften av världens marina liv och landlevande djurliv har försvunnit på 40 år. Klimatförändringarna tokaccelererar, liksom artutrotningen … och som om världen inte redan hade fullt upp tillträder nu en rödbrusig tvättäkta psykopat det amerikanska presidentämbetet med sitt handplockade skräckkabinett.
Men den planetära kollapsen väger lätt i nyhetsvärderingen. Det ska vevas Terror för hela slanten. Dagen för senaste larmet om avsmältningen av Arktis malde Ekot som vanligt på om Terrorhotet ur alla dess möjliga och omöjliga infallsvinklar. Arktis fick så klart stryka på foten. Fastän konsekvenserna av ett smältande ishav är vida mer ödesdigra än något som världens samlade terrorceller kan koka ihop.
Det är sådan intellektuell genomklappning som får mig att tappa hopp om framtiden.
Inget tycks vi ha lärt av miljö- och klimatlarm. Människans lust att skövla och dominera naturen ter sig allt mer triumfatorisk. Överallt. I Kina där hela kustlinjer hyvlas bort av schaktmaskiner, i Afrikas alla frontlinjer för globaliseringens plundringståg … liksom här hemma.
På landet där jag bort försvinner rasande snabbt vad som återstår av äldre skog – djurens, fåglarnas livsmiljö -, kvar blir hyggen och räta led av unga granar.
Umeå kommun ämnar skövla I20-skogen vid Ersboda för att bereda plats för ännu ett bilorienterat köpcenter. Exploateringsingenjör Staffan Sjöström: ”Vi vill växa mer! ... Mer Big Box! Stora etableringar!”
Han inte är ensam. Det finns miljoner Staffan Sjöströmmar runt om i världen med samma dröm om att skövla undan allt vad natur återstår för att boosta draget under galoscherna i konsumtionen av allt vad vi inte behöver. Finns klimathotet är ansvaret någon annans.
Det är sådana som får mig att tappa hopp om framtiden.
Jag skulle vilja säga att jag känner hopp för planeten, men kan det inte längre.
Att vädja till förnuft och besinning bland våra makthavare funkar inte, det vet vi vid det här laget. Här är det tuta och kör in i det kokande växthuset.
Återstår att göra vad vi faktiskt kan påverka. Våra egna liv … odla med grannarna, odla nya meningar. Att hoppa av galenskapen där så går, att utöva civil olydnad. Att vägra IKEA, storbanker och de amerikanska IT-jättarnas makt över våra liv.
Att underminera genom att inte infinna sig.
Gott nytt 2017!

Blogginlägget är även publicerat som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/vi-tar-ett-steg-fram-och-tjugo-bak