En peak oil-dåres försvarstal – Del 2

Mitt förra inlägg En peak oil-dåres försvarstal Del 1 handlade om defensiven för peak oil-budskapet under senare tid. Här kommer Del 2 där jag lägger mest krut på fracking-boomen och försöker reda ut begreppen. (Inlägget har tyvärr dragit ut på tiden några dagar pga ett saboterat knä som tvingat in mig i svensk vårdapparat och tagit mycket av den senaste veckan i anspråk ... fortsättning följer.)

Den högljudda kampanjen mot peak oil-budskapet och mot oss som hävdar att den ekonomiska krisen inte är övergående stödjer sig framförallt på en sak: Den amerikanska frackingboomen ( ... och i någon mån även på att eurokrisen befunnit sig i en relativt lugn fas under de senaste månaderna). Det är inte mycket till argument.

Det finns ett skevt amerikanskt perspektiv i hela diskussionen kring frackingindustrin (dvs produktionen av skiffergas och skifferolja) där man sammanblandar vad som sker i USA med utsikterna för världen i stort. För även om USA:s frackingindustri skulle ge räddning åt den amerikanska ekonomin gäller det ju knappast världen i stort. Ändå är det precis i de termerna som frackingboomens möjligheter diskuteras, inte minst i svensk media. Svensk press har okritiskt fångat upp berättelsen om hur fracking i USA kommer att tillhandahålla den amerikanska ekonomin ymnigt med energi för all överskådlig framtid – och drar utifrån detta slutsatser om att hela den globala energikartan håller på att ritas om.

Frackingboom i perspektiv

Låt oss titta närmare på saken. För begreppen rörs ofta ihop i diskussionen. Vanligt är exempelvis att man inte håller isär skifferolja och skiffergas.

Produktionen av skifferolja är ännu i stark tillväxt. Det mest produktiva fältet, Bakken i North Dakota, har i dag en utvinningstakt på ca 725.000 fat per dag vilket sannerligen inte är kattskit. Geologen David Hughes, som oberoende av industrin har sammanställt en gedigen översikt, anser att fältets produktion kommer att nå sin topp runt 2020 (och landa på ca 1 miljon fat per dag) för att sedan snabbt falla. Om man enbart ser till geologiska förutsättningar nås peaken för amerikansk skifferolja knappast före 2020. Men med finansiell peak oil – alltså växande svårigheter att finansiera den dyra okonventionella olja som ska ersätta dagens olja – kan den nås betydligt tidigare. Många som deltar i skifferoljans hyllningskör glömmer dessutom att nämna att produktionen av vanlig råolja i USA fortsätter att sjunka från år till år. Skifferoljan ger ett antal års respit men får allt svårare att kompensera för den fallande produktionen av vanlig råolja. David Hughes bedömer att den samlade amerikanska oljeproduktionen (vanlig råolja, djuphavsolja, skifferolja etc.) kommer att övergå i permanent fall runt 2019. Om sex år.

Det är dessa tidsperspektiv skifferoljeboomen handlar om.

Vad mer är. Tillståndet för USA:s skiffergas är långt mer bekymmersamt. Här har produktionen redan börjat hacka. Den ökar visserligen ännu, men betydligt långsammare än tidigare. Dessutom. Landets samlade naturgasproduktion (konventionell naturgas plus okonventionell skiffergas) har nått en platå sedan 2012. Produktionen av vanlig naturgas peakade för åratal sedan och sjunker sedan 2007, men har så här långt kompenserats av ökningen av skiffergas. Fast nu tycks den totala gasproduktionen ha nått sin peak. Somliga tror att produktionsfallet inleds redan detta år. Nog så talande är att borraktiviteten (antal borrar i aktiv användning) inom gasindustrin har sjunkit kraftigt, vilket  i förlängningen kommer att leda till en minskande produktion. Den minskade borraktiviteten beror inte bara på geologi utan även ekonomi. Naturgaspriserna har nått så låga nivåer att det inte längre är lönsamt att borra. Vilket samtidigt visar på dilemmat. För att utvinningen av okonventionell naturgas ska bli varaktigt lönsam krävs höga naturgaspriser. Något som sätter stor press på amerikanska hushåll (och hotar den amerikanska livsstilen där obegränsat slöseri med energi utgör en grundbult) och utan tvekan bromsar in USA:s ekonomi.

Med risk att upprepa mig: välkommen till tillväxtens gränser.

När de riskkapitalbolag, banker mfl som nu är hårt exponerade mot skiffergasindustrin börjar få problem med avkastningen på sina investeringar blir det rimligen allt svårare att locka in nytt kapital som täcker upp förlusterna. På kort sikt kan man säkert locka obetänksamma placerare (inklusive vanligt folk) men bubblan kommer att brista. Och när den väl gör det sker det nog dramatiskt. Det blir 2008 i repris eller värre.

Slutsats: Det är svårt att se hur amerikansk frackingindustri skulle kunna rita om energikartan för världen i stort, vilket bla DN hävdat. Frackingen kommer aldrig ens att göra USA energioberoende. USA importerar alltjämt runt hälften av sin olja. Landet har visserligen minskat sin import under senare år, men det beror även på det faktum att amerikanerna dragit ned på sin energikonsumtion i den ekonomiska krisens spår. Dessutom blir alltså tecknen allt tydligare på att shale-boomen är en finansiell bubbla liknande den bostadsbubbla som föregick finanskrisens utbrott. Olje- och gasindustrin har intresse av att överdriva fyndigheternas storlek för att locka kapital. Och har hittills haft god hjälp av media (typ DN) som okritiskt köpt deras berättelse.

Den föränderliga peak oil-debatten ... och några lärdomar

Likafullt. Många peak oil-debattörer har helt klart underskattat både potentialen och cynismen när det gäller att få fram den ”svåra” oljan till marknaden. Ändå är skifferoljan, tjärsanden mfl alltså inte den räddning för industrisamhället som tillskyndarna menar. Dels därför att den kräver extremt höga energipriser för att bli lönsam att utvinna – högre än vad världsekonomin långsiktigt klarar. Dels pga dess låga och över tid sjunkande nettoenergi. Allt mer av samhällets resurser måste styras om mot utvinningen av energi. Energi som tidigare var enkelt tillgänglig och billig att utvinna kräver allt större investeringar. Samhällsresurser som tidigare kunde riktas mot andra välfärdsskapande delar av ekonomin slukas alltså i ökad grad av projektet att utvinna svår energi.

På detta är frackingboomen i USA ett lysande exempel. Visst, frackingindustrin skapar arbetstillfällen och tillväxt. Men i vilken form? Jo, genom att utföra något på ett långt mer besvärligt och resurskrävande sätt än tidigare, när man kunde förlita sig på billig råolja från Texas.

1950-talets olja (=billig högpotent energi) gav amerikanerna stigande inkomster och sex meter långa bilar med skrytfenor och V8-motorer. I 2010-talets fracking-USA (=dyr lågpotent energi) däremot sjunker inkomsterna (utom för de allra mest välbeställda), trygga välbetalda jobb ersätts med osäkra underbetalda McWorks-jobb, och allt fler amerikaner faller från medelklass ner i fattigdom. Så mycket för tillväxt och återhämtning i den amerikanska ekonomin.

Den svåra, okonventionella oljan senarelägger peaken för flytande fossil energi jämfört med de antaganden som var vanliga i peak oil-kretsar för 6-7 år sedan. Men här kommer vi in på en annan fråga som industrin utnyttjat för att skapa förvirring. I den tidiga peak oil-debatten låg fokus nästan enbart på vanlig råolja. När man talade om peak oil avsågs alltså i de allra flesta fall produktionstoppen för konventionell råolja.

Men någon gång runt 2007-08 började det bli allt vanligare att i stället summera alla flytande bränslen (förutom konventionell råolja allt från flytande naturgas till icke-fossil etanol) och man kunde då visa att peak oil alls inte hade nåtts. Vi som folkbildar kring frågan har ofta varit dåliga på att hålla isär begreppen. Den avgörande oljetoppen, den för vanlig råolja, nåddes alltså redan 2005.

Denna (verkliga) oljetopp har i sin tur stimulerat enorma investeringar i att få fram marginaltillskott från sådant som tjärsand, djuphavsolja och naturgas omvandlad till flytande form. Tack vare detta ökar alltjämt den samlade volymen flytande bränslen (där peaken ännu sannolikt ligger åtminstone några år fram i tiden). Till växande kostnad för samhället och miljön.

Och det är alltså dessa marginaltillskott från svår energi (i många fall inte ens olja) som fått industrin att utropa att peak oil-frågan är död.

I någon mening kan man säga att verkligheten hamnat MITT EMELLAN YTTERLIGHETERNA. Energiproduktionen och världsekonomin har inte kollapsat på det sätt som många peak oil-folkbildare förväntade sig när oljeproduktionen planade ut och energipriserna rusade till rekordnivåer 2005-08. Å andra sidan har varken oljeutvinningen eller världen i stort fortsatt på den eviga tillväxtens spår som myndigheter som IEA och energibranschens andra tunga företrädare eller för den delen många main stream-forskare och ekonomer förutsåg vid samma tidpunkt. Krisen är här. Sedan 2008 lever vi i en ny ordning, hur mycket våra media och politiker än försöker att snacka sig runt detta.

I nästa och avslutande inlägg i serien En peak oil-dåres försvarstal höjer jag blicken och försöker mig på några samlade observationer: varför är vi peak oil-debattörer på defensiven, vad kan vi lära?

En peak oil-dåres försvarstal – Del 1

En lång, skön sommar har snart passerat. Själv har jag hållit mig borta från bloggen ett tag. Har stirrat in i datorskärmen i 20 års tid och hur konstigt det än kan låta i detta IT-förblindade tidevarv är det ibland läge att prioritera annat i tillvaron. Men nu vankas mer kulna tider, så räkna med mer regelbunda inlägg framöver.

xxx

Ingen kan ha undgått den stora förändringen i debatten kring peak oil, resursgränser och världsekonomins kris på sistone. Sedan slutet av 2012 har peak oil-budskapet ansatts hårt i vad som tycks vara en samorkestrerad kampanj av oljebolag, banker, politiker och andra som önskar hålla liv i berättelsen om den eviga tillväxten. Plötsligt har det dykt upp mängder av artiklar, nyhetstelegram och regelrätta kampanjer som förkunnar att ”peak oil-teorin” är förbisprungen av verkligheten. Världen badar åter i olja!

Vad är det som pågår? Trumfkortet för denna mäktiga lobby är den amerikanska fracking-boomen, den monumentala satsningen på skifferolja och skiffergas i USA. Som lyckats vända en långvarig trend av sjunkande oljeproduktion i landet (en produktion som trots denna boom ändå är långt under USA:s oljepeak 1970). Titta! Framtidens energi är här! Snart är USA energioberoende! Peak oil-dystergökarna hade fel, fel, fel!

Från samma läger hörs även den tröttsamma valsen om ljus i tunneln i världsekonomin. Det värsta är över! Europa är på väg ur eurokrisen! Etc. Budskapet är tröttsamt eftersom det visar att politiker, ekonomer mfl aldrig lär sig. Mellan varje krisvåg hörs samma tongångar av samma folk som aldrig förutsåg finanskrisens utbrott ens i första rummet.

Vi får alltså lära oss att en kris som väl egentligen aldrig inträffat eftersom den omöjligen kunde inträffa enligt ekonomins förståsigpåare snart är över. Tack.

Hur som helst.

Internationellt sett har vi ”whistle blowers” för peak oil hamnat på rejäl defensiv. Jag har i tidigare inlägg berört det cykliska i krisdebatten. Att perioder av tjutande krissirener (såsom hösten 2008, eller våren 2011 med arabiska våren och Fukushima) ersätts av lugnare perioder då även vi som varnar för peak everything och tillväxtens kris tillfälligt går ner på sparlåga. (Ok, nu bortser jag från de Jim Kunstler-bloggare som i åratal gjort karriär på att hävda att världen kommer att kollapsa senast nästa tisdag.)

Men det som sker nu är unikt. Det handlar inte bara om att krisen hållit sig borta från debatten (om än inte från verkligheten) unikt länge. Så här ”lugnt” har det inte varit sedan vi gick in i vår nya världsordning 2008, året när världen första gången mötte tillväxtens gränser (se min bok Omställningens tid).

Visst, det råder ingen brist på oroshärdar som på olika sätt är kopplade till tillväxtepokens slut – tex Syrien, Egypten eller Irak. Men poängen är att etablissemanget frenetiskt pumpar ut en bild av att tillväxtsamhället lever i högönsklig välmåga. Och att vi som erbjuder välgrundade motbilder inte längre har samma kraft i vår stämma.

Det viktiga peak oil-forumet The Oil Drum håller på att avvecklas. Och många peak oil-folkbildare har gått in i tystnaden alternativt modifierat sin berättelse. Ja, frackingboomen kommer att hålla liv i oljesamhället ännu en tid. Nej, peak oil är inte lika nära förestående som vi tidigare trodde. Ursäkta, kanske vi hade lite fel ...

Låt mig bidra med några viktiga observationer.

Alla vi som varnat för oljetoppen och resursgränser har haft rätt i sak – men också fel.

Många av oss lider av ovanan att dra alltför stora växlar på vad som kommer att ske i närtid. Vi tar till oss allt som stöder vår övertygelse om systemkris och om en nära förestående kollaps – samtidigt som vi blundar för det som talar emot. Ett typiskt exempel är hur main stream-media uppmärksammade den amerikanska frackingboomen i säkert närmare ett års tid – och om hur denna boom ritade om energilandskapet i Nordamerika – innan ämnet ens började diskuteras i peak oil-kretsar. Själv fann jag det egendomligt att gång efter annan läsa lyriska reportage om skifferoljeboomen i Time Magazine och annan mainstream-media samtidigt som boomen inte ens kommenterades på peak oil-forum som Energy Bulletin. Det var som att vi inte riktigt ville erkänna hur frackingindustrin kastade grus i våra förutsägelser om en nära förestående nedgång i oljeproduktionen.

För 10 år sedan var peak oil-frågan väldigt mycket enklare. Det finns en begränsad mängd fossil energi på planeten. Vid någon punkt nås maxproduktion, därefter går vi in i oljeepokens skymning. Ergo: världsekonomin kollapsar och luften går ur industrisamhället. I min bok Tillväxtens sista dagar förutsåg jag 2007 inte bara hur stigande oljepriser skulle knäcka världsekonomin utan även den efterföljande finanskrisen. Just detta skedde också. Det är vad som hänt efter 2008 som radikalt komplicerat bilden.

När resurskrisen blev en finanskris började våra ledare pumpa in krediter i ekonomin. Den globala skuldbördan växte men på något outgrundligt vis lyckades man hålla uppe förtroendet för de finansiella institutionerna trots att de resursmässiga förutsättningarna för fortsatt global tillväxt (=rik tillgång på billig energi, etc.) inte längre fanns.

Den globala tillväxten är anemisk och den bakomliggande resurskrisen visar sig överallt – i form av eurokris, sjunkande bilförsäljning eller ett destabiliserat Nordafrika och Mellanöstern. Likafullt. VÄRLDEN HÅLLER ÄNNU IHOP. Det totala sammanbrott som många peak oil-människor (inklusive undertecknad) förutspådde när den konventionella oljeproduktionen nådde sin peak 2005 har inte materialiserats.

Oljekrisen har blivit finanspolitik och dessutom fått mängder av sociala och politiska återverkningar som var svåra för oss som tidigt varnade för peak oil att förutse. Antalet variabler i vår krisanalys har ökat markant sedan 2008. Och det är när alla dessa sociala, politiska, psykologiska, ekonomiska och geologiska variabler spelas ut mot varandra som det blir riktigt svårt att förutse framtiden. Även om den långsiktiga trenden för ekonomin utan tvekan är nedåtgående kan vi få tillfälliga återhämtningar som ger vatten på kvarn åt dem som håller fast vid tillväxtens berättelse. Dessutom har vårt ekonomiska system alltså hittills visat en förmåga att stå emot sönderfall som nog få av oss trodde.

År 2005 hade jag t ex aldrig kunnat föreställa mig att det ännu åtta år senare skulle vara billigare än någonsin att flyga. (Hur skulle det kunna vara möjligt i en värld med skyhöga energipriser och som dessutom gått in i oljeepokens skymning?) För att nu bara ta ett exempel på hur vi whisleblowers kan ha fel. I timing.

För sett till den större bilden har vi haft rätt:

– Den globala råoljeproduktionen slog i taket sent 2004 och har sedan dess planat ut. Trots enorma investeringar i att öka produktionen. Internationella Energimyndigheten IEA däremot har haft fullständigt fel i sina prognoser. Oljeutvinningen har inte ökat kraftigt som man förutsåg för 8-10 år sedan. Ändå åtnjuter myndigheten fortsatt förtroende av politiker och media.

– Oljepriset har stigit kraftigt eftersom den lätt tillgängliga oljans tid är förbi. För tio år sedan förutsåg IEA och affärsmedia att oljepriset skulle hålla sig på nivåer runt 20-30 dollar fatet under överskådlig framtid. Man hade fel. På senare år har oljan parkerat sig på över 100 dollar, en nivå som betraktades som fullständigt orealistisk så sent som 2006-07. Om något borde väl den energiboom som det nu talas så ystert om leda till sjunkande priser. Förklaringen till det fortsatt rekordhöga oljepriset stavas peak oil.

– Senare års satsningar på ”svår”, okonventionell olja är om något ett tecken på att vi nått oljetoppen. Här talar vi om högt hängande frukter. Industrin skulle aldrig komma på tanken att exempelvis borra efter olja på tusentals meters havsdjup om det fortfarande fanns stora oexploaterade fyndigheter av enkelt tillgänglig olja (alltså, sådan olja som hittills drivit industrisamhället).

– Runt om i världen syns tecknen på att vi nått tillväxtens gränser och att den utlovade återhämtningen för världsekonomin saknar grund: Recessionen i ett stort antal industriländer, inbromsningen i Kina och Indien, den framskridande kollapsen i Grekland, den skyhöga arbetslösheten i Spanien, Egyptens omöjliga väg mot framtiden. Tillsammans bildar alla dessa tecken en mosaik. En berättelse som säger oss att tillväxtepoken är över.

Inte att någon slags återhämtning är på väg.

xxx

I En peak oil-dåres försvarstal Del 2 fortsätter jag inom några dagar att diskutera defensiven för peak oil-budskapet. Här berör jag både den skruvade debatten kring frackingens möjligheter och tar mig friheten till ytterligare självkritik å peak oil-rörelsens vägnar. Vad kan vi lära, var står vi, vad väntar? Stay tuned.