fredag 16 augusti 2013

En peak oil-dåres försvarstal – Del 1


En lång, skön sommar har snart passerat. Själv har jag hållit mig borta från bloggen ett tag. Har stirrat in i datorskärmen i 20 års tid och hur konstigt det än kan låta i detta IT-förblindade tidevarv är det ibland läge att prioritera annat i tillvaron. Men nu vankas mer kulna tider, så räkna med mer regelbunda inlägg framöver.

xxx
Ingen kan ha undgått den stora förändringen i debatten kring peak oil, resursgränser och världsekonomins kris på sistone. Sedan slutet av 2012 har peak oil-budskapet ansatts hårt i vad som tycks vara en samorkestrerad kampanj av oljebolag, banker, politiker och andra som önskar hålla liv i berättelsen om den eviga tillväxten. Plötsligt har det dykt upp mängder av artiklar, nyhetstelegram och regelrätta kampanjer som förkunnar att ”peak oil-teorin” är förbisprungen av verkligheten. Världen badar åter i olja!
Vad är det som pågår? Trumfkortet för denna mäktiga lobby är den amerikanska fracking-boomen, den monumentala satsningen på skifferolja och skiffergas i USA. Som lyckats vända en långvarig trend av sjunkande oljeproduktion i landet (en produktion som trots denna boom ändå är långt under USA:s oljepeak 1970). Titta! Framtidens energi är här! Snart är USA energioberoende! Peak oil-dystergökarna hade fel, fel, fel!
Från samma läger hörs även den tröttsamma valsen om ljus i tunneln i världsekonomin. Det värsta är över! Europa är på väg ur eurokrisen! Etc. Budskapet är tröttsamt eftersom det visar att politiker, ekonomer mfl aldrig lär sig. Mellan varje krisvåg hörs samma tongångar av samma folk som aldrig förutsåg finanskrisens utbrott ens i första rummet.
Vi får alltså lära oss att en kris som väl egentligen aldrig inträffat eftersom den omöjligen kunde inträffa enligt ekonomins förståsigpåare snart är över. Tack.
Hur som helst.
Internationellt sett har vi ”whistle blowers” för peak oil hamnat på rejäl defensiv. Jag har i tidigare inlägg berört det cykliska i krisdebatten. Att perioder av tjutande krissirener (såsom hösten 2008, eller våren 2011 med arabiska våren och Fukushima) ersätts av lugnare perioder då även vi som varnar för peak everything och tillväxtens kris tillfälligt går ner på sparlåga. (Ok, nu bortser jag från de Jim Kunstler-bloggare som i åratal gjort karriär på att hävda att världen kommer att kollapsa senast nästa tisdag.)
Men det som sker nu är unikt. Det handlar inte bara om att krisen hållit sig borta från debatten (om än inte från verkligheten) unikt länge. Så här ”lugnt” har det inte varit sedan vi gick in i vår nya världsordning 2008, året när världen första gången mötte tillväxtens gränser (se min bok Omställningens tid).
Visst, det råder ingen brist på oroshärdar som på olika sätt är kopplade till tillväxtepokens slut – tex Syrien, Egypten eller Irak. Men poängen är att etablissemanget frenetiskt pumpar ut en bild av att tillväxtsamhället lever i högönsklig välmåga. Och att vi som erbjuder välgrundade motbilder inte längre har samma kraft i vår stämma.
Det viktiga peak oil-forumet The Oil Drum håller på att avvecklas. Och många peak oil-folkbildare har gått in i tystnaden alternativt modifierat sin berättelse. Ja, frackingboomen kommer att hålla liv i oljesamhället ännu en tid. Nej, peak oil är inte lika nära förestående som vi tidigare trodde. Ursäkta, kanske vi hade lite fel ...
Låt mig bidra med några viktiga observationer.
Alla vi som varnat för oljetoppen och resursgränser har haft rätt i sak – men också fel.
Många av oss lider av ovanan att dra alltför stora växlar på vad som kommer att ske i närtid. Vi tar till oss allt som stöder vår övertygelse om systemkris och om en nära förestående kollaps – samtidigt som vi blundar för det som talar emot. Ett typiskt exempel är hur main stream-media uppmärksammade den amerikanska frackingboomen i säkert närmare ett års tid – och om hur denna boom ritade om energilandskapet i Nordamerika – innan ämnet ens började diskuteras i peak oil-kretsar. Själv fann jag det egendomligt att gång efter annan läsa lyriska reportage om skifferoljeboomen i Time Magazine och annan mainstream-media samtidigt som boomen inte ens kommenterades på peak oil-forum som Energy Bulletin. Det var som att vi inte riktigt ville erkänna hur frackingindustrin kastade grus i våra förutsägelser om en nära förestående nedgång i oljeproduktionen.
För 10 år sedan var peak oil-frågan väldigt mycket enklare. Det finns en begränsad mängd fossil energi på planeten. Vid någon punkt nås maxproduktion, därefter går vi in i oljeepokens skymning. Ergo: världsekonomin kollapsar och luften går ur industrisamhället. I min bok Tillväxtens sista dagar förutsåg jag 2007 inte bara hur stigande oljepriser skulle knäcka världsekonomin utan även den efterföljande finanskrisen. Just detta skedde också. Det är vad som hänt efter 2008 som radikalt komplicerat bilden.
När resurskrisen blev en finanskris började våra ledare pumpa in krediter i ekonomin. Den globala skuldbördan växte men på något outgrundligt vis lyckades man hålla uppe förtroendet för de finansiella institutionerna trots att de resursmässiga förutsättningarna för fortsatt global tillväxt (=rik tillgång på billig energi, etc.) inte längre fanns.
Den globala tillväxten är anemisk och den bakomliggande resurskrisen visar sig överallt – i form av eurokris, sjunkande bilförsäljning eller ett destabiliserat Nordafrika och Mellanöstern. Likafullt. VÄRLDEN HÅLLER ÄNNU IHOP. Det totala sammanbrott som många peak oil-människor (inklusive undertecknad) förutspådde när den konventionella oljeproduktionen nådde sin peak 2005 har inte materialiserats.
Oljekrisen har blivit finanspolitik och dessutom fått mängder av sociala och politiska återverkningar som var svåra för oss som tidigt varnade för peak oil att förutse. Antalet variabler i vår krisanalys har ökat markant sedan 2008. Och det är när alla dessa sociala, politiska, psykologiska, ekonomiska och geologiska variabler spelas ut mot varandra som det blir riktigt svårt att förutse framtiden. Även om den långsiktiga trenden för ekonomin utan tvekan är nedåtgående kan vi få tillfälliga återhämtningar som ger vatten på kvarn åt dem som håller fast vid tillväxtens berättelse. Dessutom har vårt ekonomiska system alltså hittills visat en förmåga att stå emot sönderfall som nog få av oss trodde.
År 2005 hade jag t ex aldrig kunnat föreställa mig att det ännu åtta år senare skulle vara billigare än någonsin att flyga. (Hur skulle det kunna vara möjligt i en värld med skyhöga energipriser och som dessutom gått in i oljeepokens skymning?) För att nu bara ta ett exempel på hur vi whisleblowers kan ha fel. I timing.
För sett till den större bilden har vi haft rätt:
– Den globala råoljeproduktionen slog i taket sent 2004 och har sedan dess planat ut. Trots enorma investeringar i att öka produktionen. Internationella Energimyndigheten IEA däremot har haft fullständigt fel i sina prognoser. Oljeutvinningen har inte ökat kraftigt som man förutsåg för 8-10 år sedan. Ändå åtnjuter myndigheten fortsatt förtroende av politiker och media.
– Oljepriset har stigit kraftigt eftersom den lätt tillgängliga oljans tid är förbi. För tio år sedan förutsåg IEA och affärsmedia att oljepriset skulle hålla sig på nivåer runt 20-30 dollar fatet under överskådlig framtid. Man hade fel. På senare år har oljan parkerat sig på över 100 dollar, en nivå som betraktades som fullständigt orealistisk så sent som 2006-07. Om något borde väl den energiboom som det nu talas så ystert om leda till sjunkande priser. Förklaringen till det fortsatt rekordhöga oljepriset stavas peak oil.
– Senare års satsningar på ”svår”, okonventionell olja är om något ett tecken på att vi nått oljetoppen. Här talar vi om högt hängande frukter. Industrin skulle aldrig komma på tanken att exempelvis borra efter olja på tusentals meters havsdjup om det fortfarande fanns stora oexploaterade fyndigheter av enkelt tillgänglig olja (alltså, sådan olja som hittills drivit industrisamhället).
– Runt om i världen syns tecknen på att vi nått tillväxtens gränser och att den utlovade återhämtningen för världsekonomin saknar grund: Recessionen i ett stort antal industriländer, inbromsningen i Kina och Indien, den framskridande kollapsen i Grekland, den skyhöga arbetslösheten i Spanien, Egyptens omöjliga väg mot framtiden. Tillsammans bildar alla dessa tecken en mosaik. En berättelse som säger oss att tillväxtepoken är över.
Inte att någon slags återhämtning är på väg.
xxx
I En peak oil-dåres försvarstal Del 2 fortsätter jag inom några dagar att diskutera defensiven för peak oil-budskapet. Här berör jag både den skruvade debatten kring frackingens möjligheter och tar mig friheten till ytterligare självkritik å peak oil-rörelsens vägnar. Vad kan vi lära, var står vi, vad väntar? Stay tuned.

6 kommentarer:

  1. Jo, jag är förvånad att systemet håller ihop ännu, och förstummad över att media kan hålla verkligheten borta från majoritetens världsbild.
    Det missbedömde jag, trodde media skulle fyllas av undergångsberättelser så snart framgångssagan visade sig svag, men det finns väl för lite reklampengar i det…
    Anemisk är ett beskrivande ord. Systemet verkar försvara sig genom att skära av resurserna till periferin, för att hålla liv i centrum.
    Men hur stora områden i periferin kan skäras bort?
    Eller snarare: Hur liten centralmakt kan överleva med en allt mer söndrad och fientlig periferi?
    När blir centralmakten så liten och svag att periferin kan skära av resursutsugningen?
    Många frågor utan svar. Ibland får man finna sig i att det inte går att veta.
    Slutmålet vet vi ungefär.
    Färdvägen är osäker.
    Tidplanen är okänd.

    Anders

    SvaraRadera
    Svar
    1. När Obama tillträdde sin första period var det ganska många peak oilers som tvivlade på att han skulle klara att sitta hela perioden ut, pga USA:s väntade sönderfall. Jim Kunstler skrev för tio år sedan att om tio år skulle Vita huset på sin höjd ha råd med en telefonsvarare. Nej, även jag är något överraskad över hur USA klarar att vidmakthålla sin styrka. Men imperier faller sällan över en natt ...

      Radera
  2. Du skriver bra och initierat Björn. Jag köper peak oil och brist på billig energi. Men jag kan inte ta in peak everything i närtid. Fosfor och litium finns tex ganska mycket av om vi är beredda att betala lite mer. Givetvis tar dagens gruvor slut någon gång men det finns andra källor. Energi är nödvändigt för vår civilisation och ser vi bara på Sverige finns mycket el att få från flödande källor. Solceller blir allt billigare och bioeldade kraftvärme samt vindkraft har växt så att det idag är svårt att hantera all el. Sverige exporterar mycket el men stamnätet i Tyskland kan inte ta emot mer. Bilar som drivs på el ökar men det går inte snabbt nog. Elmotorer är betydligt effektivare än förbränning av bensin och diesel. De självstyrande bilarna utvecklas nu snabbt och kommer som jag ser det att mest drivas av el.

    Vänliga hälsningar

    Nanotec

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Är glaset halvfullt eller halvtomt? Vi ser kanske främst det som stöder vår egen sak. I sak kan din optimism ha fog för sig. Själv tror jag dock att resursbegränsningar i kombination med finansiella problem kommer att skapa stora hinder för uppväxling av de nya energisystem/lösningar du talar om.

      Radera
  3. Har det också inte påbörjats kraftiga energibesparingar inom alla delar sedan 2005 också inom flygindustrin. Dvs mer mil per samma oljevolym (eller huvuden i ett plan när det gäller flygplan)

    --Ö

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det sker en fortlöpande effektivisering inom flyget. Men man börjar med de lägst hängande frukterna, typ lättare materialval. Aerodynamiken kan man vid det här laget bara förbättra på marginalen. Och ett plan kan inte göras hur lätt som helst, då förlorar det sin stabilitet i lufthavet. Så framöver kommer det att krävas allt större investeringar för att nå allt mindre effektivitetsvinster.

      Radera