onsdag 28 november 2012

Glöm toppolitikerna – den politiska omvändelsen sker underifrån


Andreas Carlgren. Hans namn var det enda som gladde mig när jag först såg ministerförteckningen efter Alliansens valseger 2006. En person som tidigare odlat en grön och decentralistisk profil som man kunde sympatisera med. Miljöfrågan låg i varje fall i trygga händer!
Hujedamej vilken missbedömning.
Andreas Carlgren kommer utan tvekan att gå till historien som tidernas sämste miljöminister. Man visste alltid var man hade honom. Som minister var Carlgrens credo att i alla lägen ta strid EMOT miljöintresset. Vare sig det handlade om strandskydd, utsläpp från biltrafik eller hotade rovdjur. Hans gärning väckte till sist frågan vad man egentligen ska med miljöministrar till.
Efterträdaren Lena Ek får anstränga sig oerhört för att skapa sig ett dylikt eftermäle. På sistone har vissa dubiösa omständigheter i Eks politiska förflutna lyfts fram i offentligheten. Hon har även tagit över sin företrädares orimliga hållning i vargfrågan.
Trots detta vill jag ändå tro att Ek har en god vilja att göra ett vettigt jobb som miljöminister och tycker definitivt att det är för tidigt att döma ut henne. Tiden får utvisa.
Ändå. Av skäl som utvecklas närmare i min bok Omställningens tid så är det inte våra toppolitiker som kommer att ta ledarskap i omställningen till en hållbar framtid. Insikten om detta ökar. Tjugo år av internationella klimatförhandlingar med glamour och galamiddagar har enkelt uttryckt inte lett till särskilt mycket verkstad.
De individer som hamnar på de ledande taburetterna i dagens internationella politik har gjort det just därför att de besitter de egenskaper som vårt tillväxtfixerade kapitalistiska system efterlyser. (Systemkritikerna har gallrats bort långt innan de nått toppolitiken.) Tanken att samma personer skulle överge den värdegrund som byggt hela deras karriär och ta ledarskap i ett systemskifte känns minst sagt främmande.
Till detta kan så klart läggas de enorma skillnaderna mellan olika länder som på tusen och en vis blockerar framsteg i internationella klimatförhandlingar liksom i många andra frågor.
Detta är så klart inte ett argument för att inte förhandla internationellt men gång på gång blir vi påminda om hur denna krassa verklighet omintetgör varje form av resultat. Sedan spelar det ingen roll att klimatlarmen duggar tätare än någonsin.
Ingen vore gladare än jag om toppolitikens ledargarnityr äntligen tog sig samman och visade ledarskap i de stora framtidsutmaningarna.
Men det kommer inte att ske.
När det gäller våra lokala politiker hyser jag betydligt större hopp. Skälen är flera. På lokal nivå är det så mycket lättare att ta initiativ som leder till verkliga resultat. Risken för blockeringar och låsningar minskar ju mer lokalt vi rör oss – och omvänt (som ju förresten blir allt tydligare för varje dag i det överbyråkratiska och snart helt oregerliga EU-samarbetet.)
Våra kommunpolitiker står också i en mer direkt kontakt med vanliga människors verklighet än de toppolitiker vars oftast nyliberala verklighetsuppfattning formas ur umgänget med andra företrädare för samhällseliten.
För att nu bara nämna något.
Så till min poäng. På senare tid – närmare bestämt denna höst – har jag noterat ett nyväckt intresse för omställningsfrågor bland kommunpolitiker. Runt om i landet. Politiker som tidigare kanske mest gett läpparnas bekännelse till ”hållbar utveckling” inser yrvaket att vår verklighet snabbt förändras. Att business as usual är på väg ut genom bakdörren.
En polett som nu börjar trilla ner på allt fler politiker är insikten att det inte går att bygga för fortsatt expansion – nya IKEA-palats, förbifarter, asfaltering av jordbruksmark, you name it – och samtidigt skapa ett hållbart samhälle medelst någon smärre manikyrinsats här eller där. (Länge har inställningen förhärskat att en ny cykelbana eller LED-belysning i stadsparken miljömässigt väl kompenserar för 10.000 nya dagliga biltransporter när Team Ingvar Kamprad kommer till stan.)
Men insikten växer också bland lokalpolitiker runt om i landet att även den egna kommunen kommer att drabbas av den tilltagande globala ekonomiska destabiliseringen. Att Grekland i dag kan bli Sverige i morgon.
I denna förvirringsfas försöker man nu orientera sig. Hur ser utmaningarna ut? Vad står på spel? Vad kan vi själva göra lokalt?
Och inte minst: Vilka berättelser och visioner ska bygga samhället när tillväxtepoken nu har nått sitt slut?
Denna växande politiska lyhördhet för omställningsbudskapet känns väldigt hoppfull. Även om omprövningen bara är i sin linda – make no mistake! – för det är många betonghäckar att omvända. 
Viktigast av allt: Det räcker inte med tankens uppvaknande. Nu måste omställningen ta steget från lokala tankesmedjor ut i den verkliga politiken.

11 kommentarer:

  1. Väl formulerat!

    Jag ska fortsätta hålla koll på din blog.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ursäkta att jag är lite sen med svar.

      Radera
  2. Tack Björn.

    Jag är själv lokalpolitiker och det du skriver är mycket hoppfullt. I min kommun Linköping har inte någon polett trillat ned ännu hos majoriteten. Kanske är det för att vi är fångade i bilden av hur framgångsrika vi är. Linköping är "Sveriges Flyghuvudstad" med ett "starkt näringsliv och ett framgångsrikt universitet". Här "byggs för expansion" och "investeras för tillväxt" i varje andetag som kommunalråden yttrar. Vi är dessutom "världsledande på miljöteknikområdet" så för klimatet gör vi redan mest av alla.

    Och om vi inte bygger ut våra externa köpcentra så kommer ju "folk att ta bilen till grannkommunen och handla där istället". Om vi inte subventionerar flygplatsen så kommer folk "ta bilen till Arlanda och flyga därifrån istället". Vägar för hundratals miljoner räknas som miljösatsningar och dessutom bygger vi ju en cykelväg till det externa köplandskapet, så "kom inte och säg att vi inte gör något". Nya villa-mattor på åkermark utan underlag för service eller kollektivtrafik skall vi besluta om på nästa fullmäktigemöte. Det är rena vilda västern här, om du frågar mig.

    "Det går bra för Linköping. Linköping växer" är ett återkommande mantra. Framgångsdiskursen står i vägen för omställningen, skulle man kunna översätta det med.

    //Pål

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. Exakt samma argument som du refererar återfinner vi i Trollhättan, Eslöv, Luleå eller var som helst. De visar så klart att det är en lång väg kvar att vandra. Det känns ibland som att de häpnadsväckande grunda och logiskt inkonsistenta argument som accepteras i miljödebatten aldrig skulle accepteras inom något annat politikområde. Synd att "kunskapsstäder" som Linköping inte kan mobilisera intellektuellt motstånd att ifrågasätta hur gårdagens lösningar ännu ses som svar på framtidens utmaningar.

      Radera
  3. Tog personligen upp frågan om returavgift på kvicksilverlampor med Ek på ett möte jag råkade bevista förra hösten. Hon skulle skulle snart "sätta sig ner med branschen" om frågan. Har det hänt nåt ?
    Sen var det rätt kul höra hur tydligt hon uttryckte sin underdånighet mot Borg.
    Ministrarna nuförtiden är bara lätt utbytbara kasperdocker utan egen maktbas.

    SvaraRadera
  4. Såg någonstans att du skulle föreläsa för Umeå kommun. Hur gick det egentligen?
    Personligen finner jag det tragikomiskt med det tillväxt-mål man satt upp för invånarantal framöver, samt den febrila aktiviteten kring det så kallade kulturhuvudstadsåret - contra - den gröna bild man också försöker sig på att visa upp för omvärlden. Det går knappast att förena som jag ser det.

    Sen funderar jag på om inte Umeå snart är bland de mest belånade kommunerna i Sverige. Jag gissar att jag som fjärrvärmekund kommer att få skjuta till pengar för att klara dom amorteringarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gick förvånansvärt bra! Har mött en långt större mottaglighet för omställningsbudskapet bland Umeåpolitikerna än vad jag väntat mig. Sedan handlar det så klart att komma upp till bevis. Nyss läste jag på nätet att politikerna på eget initiativ börjat bereda för IKEA på Röbäcksslätten trots att IKEA själv skjutit upp sitt etableringsbeslut. Detta talar väl inte precis för att omställningen blivit ett riktmärke för kommunpolitiken.

      Och, visst har du en poäng med befolkningsmålet. Målet att i det närmaste fördubbla befolkningen är knappast välgrundat och det är extremt olyckligt att ett instrumentellt mål blir det samlande utvecklingsmålet för en kommun.

      Radera
  5. Bra skrivet! Jag tror att decentralisering är en av de viktigaste ingredienserna i en omställning. Ingen gräver en urangruva på sin egen bakgård, och ingen vill att nån annan ska gräva en gruva på ens bakgård bara för att slippa gräva en på deras egen.

    "Systemkritikerna har gallrats bort långt innan de nått toppolitiken."

    Jag skulle vilja påstå att systemkritikerna inte vill komma i närheten av partipolitiken och parlamentarismen. Då är det ju förstås någon som säger "hur ska man då kunna förändra nåt?" Som om det bara fanns en väg att gå.

    Jag vet inte om det existerar en situation där makt inte korrumperar. Det skulle alltså vara omöjligt att bli miljöminister och sedan verkligen göra nåt som var bra för miljön.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressanta filosofiska frågor. Säkert finns det många systemkritiker som inte drar sig för att utöva makt. Men rådande strukturer ser effektivt till att de inte får något utrymme till detta. Här står egentligen bara två möjligheter till buds. Den ena är den revolutionära vägen, att störta systemet, vilket inte alltid leder till ett bättre system än det som ersätts. Den andra vägen är den utomparlamentariska. Att underminera systemet genom gräsrötters mobilisering underifrån. Här sätter Gandhi standarden.

      Precis som du är inne på tycks det som att även de största idealister och världsförbättrare oftast förstörs av makt. Men det handlar väl helt enkelt om att det är först när man släpper sina radikala ideal som man får tillträde till maktpositionerna, annars hade man inte hamnat där. Har sett många exempel på detta. Men som alltid finns det förstås även undantag ... de som lyckas upprätthålla ett visst mått av höga ideal och integritet även i en maktposition.


      Radera
    2. En politikers väg:
      Från idealist till opportunist.......De flesta politiker tar väl steget in i politiken för att de vill förändra och påverka...sen går tiden och maktpositionen blir det viktigaste och partitrycket gör att man hamnar i partifållan .....påminns du då om dina initiella ideal... då krävs det mycket för att kliva av politiken och bli en "vanlig" människa.

      Radera
  6. Kul att ha hittat din blogg! Bra skrivet dessutom! Det känns som om det är mycket intressant på gång lite överallt nu men det saknas fortfarande forum. Medan företagsledare, politiker och lobbyister samlas dagligen sitter vi i våra ensliga stugor och klagar. Känns det som. Så är det kanske inte riktigt, men jag upplever att de som vill se ett nytt samhälle växa upp är mycket splittrade eller så vill de inte gå längre än till sig själva och skapa "socialism i en människa". Ensam är aldrig stark, ensam blir snarare bitter och tappar hoppet. I ett större sammanhang är det enklare att ta sitt ansvar. Jag letar efter forum överallt, din blogg är hittills bland de bästa :)
    Hälsningar Amanda

    SvaraRadera