torsdag 16 november 2017

Om Northvolt, guld och döda skogar


”Som ett SM-guld i näringslivets elitserie.” Ett lagarbete av ”genialiska lirare”. Nej, Folkbladets Camilla Stenlund är inte ensam om att strö klyschor från idrottens värld: Euforin över beskedet att Northvolts batterifabrik hamnar i Skellefteå har tagit distinkt smak av eftersnackslingo-i-svettigt-omklädningsrum. Allt som allt rapporteras processen ha varit ett härligt teamwork med fina framspel och en fantastisk resa.
Vem vet, kanske även att bollen var rund.
Glädjen över en ny batterifabrik med bortåt 2500 arbetstillfällen plus kringeffekter är begriplig, fattas bara. För länet och särskilt för Skellefteå som sedan decennier fått se sig brädat av Umeå. Det är lätt att dras med i det allmänna ruset i en kommun där det enda som annars enhälligt svetsar samman invånarna är Skellefteå AIK.
Ändå undrar man varför politiker och media så fort chansen ges helt måste tappa huvudet. Den första frågan att ställa sig är om ett megaprojekt av detta slag bidrar till ett hållbart samhälle. Svaret på frågan är uppenbarligen Nej.
Få se. För Northvolt hägrar närheten till mineraler som litium, kobolt och nickel. Vi vet av surt förvärvad erfarenhet att gruvnäringens exploateringsintressen i alla lägen ställs över allt annat, så räkna med nya gruvor och markkonflikter. Affärsidén är att producera ”klimatsmarta” litiumbatterier. Ny svensk forskning visar att enbart tillverkningen av ett litiumbatteri till en Teslabil orsakar utsläpp motsvarande 24 tur och retur-resor med flyg till Thailand. Så mycket för litium och klimatsmarthet. För att rymma fabriken kommer ett naturområde motsvarande Gamla stan i storlek att skövlas, lägg till detta en rejält ökad trafikbelastning.
Så var det det affärsmässiga. Jag kan inte bedöma Northvolts utsikter men allt hänger på att de lyckas få med tunga finansiärer.
Ungefär här borde politikerna stanna upp, reflektera ett ögonblick över historiska lärdomar av oinfriade fagra löften.
Minns ni de ”entreprenörer” som en gång snackade upp Dotcombubblan ... Birgersson, von Holstein och allt vad de hette? Man sålde helt enkelt luft i en ny tappning av pyramidspel. Trist för de som gick på det, men likafullt: ett bondfångeri av jämförelsevis begränsad skadeverkan.
Fast lika förutsägbart som att solen går upp fortsatte samhällseliten att tillbe Birgersson & Co långt efter det att pyramidspelet rämnat.
Värre är ändå de lycksökare som lämnar landskap i spillror och lokalsamhällen med svidande efterräkningar. Vi känner namnen på många sådana. Northlandgruvan i Pajala som kom, såg och ödelade en hel bygd. SEKAB med sina kontroverser kring landgrabbande i Tanzania, ett företag som bländade med yviga löften och vars väldiga förluster sedan fått axlas av skattebetalare i Umeå, Skellefteå och Övik. Lapland Goldminers som klappade igen Blaikengruvan efter bara fem år och skickade räkningen för saneringen på hundratals miljoner till det offentliga.
Ringer åtminstone inte någon varningsklocka?
Tänk om maktapparaten kunnat visa samma omklädningsrumsheta adrenalinpåslag för hållbara näringar, för kretsloppet, för att skapa en utveckling inom planetens ramar.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

https://umea.etc.se/ledare/tank-om-northvolt-bara-ar-ett-av-alla-luftslottsbyggen

torsdag 19 oktober 2017

Digitaliseringen tar död på vår framtid


Låt oss få det sagt medsamma. Jag tillhör inte rikspolischef Eliassons supporterklubb. Respekt för hur han som punkartist en gång sökte vinna folkhemmets hjärtan, men ändå.
Dock pekar IT-affärerna hos Rikspolisen och Transportstyrelsen på ett långt större problem än deras ledningar.
Hur människan alltmer ställs i teknikens tjänst snarare än det omvända.
Visst väcks berättigade frågor om det rimliga i att outsourca datalagring, och om den tidigare Alliansregeringens ansvar för att det ens gjorts möjligt, trots allt var det Alliansen som öppnade Pandoras ask.
Frågan som däremot inte ställs är vad det säger om vårt samhälle att chefen för en statlig myndighet, oavsett sakområde, väntas ha örnkoll på olika IT-krypteringslösningar och regelverken kring dessa.
Vi lever i en verklighet alltmer dikterad av IT-industrin. Digitalisering har blivit svaret på nästan varje fråga, en miljardbransch lär oss att okritiskt bejaka all ny teknologi: Från branschens jättar i Silicon Valley hela vägen ned till deras fottrupper på våra arbetsplatser, med IT-avdelningar, eller medarbetare som i största allmänhet tagit till livsuppgift att agitera för mer av allt sådant som stavas nät och IT, sak samma om tekniken faktiskt förbättrar något eller ej.
Teknik är makt.
Samhällets inställning är att ALL ny teknologi – varje ny teknisk möjlighet – måste bejakas, innan någon ens bemödat sig ställa frågan till vad.
Framdukat till sedvanlig rappakalja om att här måste det hängas med i utvecklingen och liggas i framkant och vinnarfil och om vilken katastrof det vore att missa ett enda av alla dessa IT-tåg.
Vad för slags utveckling, i vems intresse, för vad? Dessa frågor lämnas i obesvarat tomrum.
Mest bekymrar IT-imperativets makt över skolvärlden.
I en tid när skärmar redan fyller barns och ungdomars vakna timmar satsar nu skolvärlden för fulla segel på ännu mer skärm. Så blir programmering snart obligatoriskt grundskoleämne ... och även här i länet tycks man ha fattat detta med vinnarfilen: Språkskolan i Umeå meddelar med klackar i taket att man inför robotar i undervisningen. Medan Skellefteå kommuntidning (3:2017) gör segervåg för konsulten Harry vad der Veens framtidsbild: att det mesta av skolundervisning överflyttas till skärm och youtube, att de lärare som inte okritiskt kröker rygg för tekniken måste bort.
Ett isande tankeklimat.
Är det verkligen mer av stillasittande skärmliv våra barn behöver?
På bara ett par decennier har svenska barns vistelse i naturen halverats, och det är inte svårt att se sambandet till vurmen för teknik och skärmar.
Utvecklingen är oroande på flera sätt. För barnen själva, förstås, deras hälsa nu och i framtiden. Men även utifrån möjligheten att hantera miljö- och klimatkriser.
Den som inte fått med sig känslan och förståelsen för naturen har också svårare att förstå vårt beroende av den. Naturen blir abstrakt ... dess dofter, landskap och skönhet bortträngda av skärmflödets ettor och nollor.
Att lärande kring naturen skulle få likvärdigt erkännande som kodknackande inom skolan är väl att drömma i det blå, men utan drömmar inte mycket till framtid.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

fredag 6 oktober 2017

En framtid utan flyget som livlina


Klimatfrågans öde är Transporternas. Ska vi ta oss ur fossilsamhället måste den fossila energin ut ur transportsystemen. Så långt tycks även politikerna med.
Målet om ett fossiloberoende transportsystem hägrar för Sveriges del redan 2030. Om man får tro regeringen. Det kan vara den största utmaning samhället ställts inför och som kommer att förändra våra liv i grunden.
Fast så låter det förstås inte i debatten, där bränsleskiften och nya teknologier antas komma att lösa allt till det bästa, så att vår bil- och flygburna livsstil kan fortsätta likt nu.
Låt oss påminna om fakta: Världens transporter försörjs ännu till 96 procent med olja och annan fossil energi. Och, ja, det är svårt att se hur vi nämnvärt ska kunna rucka på denna ekvation så länge vi transporterar oss i den omfattning vi gör idag.
Det är fossilsamhället som möjliggjort vår massmobilitet, realistiska utsikter att med förnybar energi upprätthålla någonting ens i närheten av dagens mobilitet finns helt enkelt inte.
Det är lika bra att inse.
Vi går på sikt mot en mindre mobil och fartfylld värld, utan flyg kors och tvärs, och där bilsamhället kommer att trängas tillbaka. Fast sådana budskap vinner förstås inga val.
Världen kommer åter att växa sig större. Det finns nämligen inte ett uns realism i att driva trafikflygplan med biobränslen (annat än låginblandat med fossilt flygfotogen). En fossilfri framtid är obönhörligen en framtid utan trafikflyg.
Nej, målet om ett fossilfritt transportsystem har ännu inte omsatts i någon större handlingskraft. Och ja. Det skyndar. Därför är den föreslagna flygskatten en, om än så liten, signalmässigt viktig reform.
Djupt beklagligt har Alliansen i apart önskan att slå vakt om fossilsamhället hotat fälla förslaget. Påhejad av en i klimatfrågan mindre samvetsgrann gruppering av regionala opinionsbildare.
Vi måste börja vänja tanken vid en framtid utan flyget.
Det är lätt att glömma men det var först på 1980-talet som flyget på allvar etablerade sin ställning som ”livlina” för norra Sverige. Innan dess flög ganska få, tåget regerade.
Sedan dess har flyget på djupet rört om vår självbild i norr, och för boende i Umeå, Luleå eller Kiruna upprättat en närhetskänsla till storstadsregionerna. Möjligheten att ta morgonflyget ned till Stockholm, avverka en dags arbetsmöten, innan man äntrar Arlanda Express och är åter hemma i Röbäck eller Sävar samma kväll.
Fossilfrihet är krasst talat en så mycket större fråga än teknik och bränsleskiften. Djupast handlar den om att ställa om våra förväntningar ... och där vår verkliga fiende är bristen på fantasi. Den enkelspåriga oförmågan att se alternativ till dem som handlar om att slå vakt om tingens ordning.
En framtid utan flyget är inte dödsstöten för vårt län. Snarare talar vi om en återgång till någonting liknande 1980-talets villkor. En tid när järnvägen fortfarande starkt formade många västerbottningars mentala bild av länets geografiska läge, ett villkor som jag åtminstone själv vill minnas som helt OK.
Klartecknet för Norrbotniabanans första etapp till Skellefteå är efterlängtat, för framtiden hänger på järnvägen.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

onsdag 23 augusti 2017

Verkligheten anropar högskolan

Nyligen råkade jag lyssna på P1-programmet Akademikerjävlar. Det var både intressant och oroande. I fokus: Ett växande gap mellan dem Med respektive Utan högre utbildning. En frodande misstro i båda riktningar i en tid när de sociala klyftorna åter ökar, klassresandet inbromsat, olika gruppgemenskaper allt mer sluter sig i sina egna självbekräftande värmestugor.
Såsom akademiker kände jag igen mig i delar av verklighetsbeskrivningen, däremot tillspetsades budskapet på ett sätt som bara kan bidra till att förstärka fördomarna och misstron.
Fick man tro programredaktionens något svepande tes ser akademiker i gemen ner på dem utan akademisk utbildning och i all synnerhet på deras kunskap. Man intervjuade forskare som betecknade hantverkarens yrkesfärdigheter som ”tyst kunskap”, som vore den en lägre slags kunnande, inte värd fullt erkännande och i alla händelser underlägsen vad som lärs ut vid akademiska institutioner.
Själv vänder jag mig emot att kollektivanslutas till sådana synsätt.
Vi bor i en mindre by mellan Umeå och Skellefteå. Något av det mest fascinerande med tillvaron på landet är den självklarhet med vilken folk ställer upp för varandra. Var och en inser att ett socialt kapital byggt på förtroenden snarare än pengar är ett villkor för bygdens överlevnad. I byn utbyts tjänster och erfarenheter utanför den formella ekonomin. Fastän vi saknar stans utbud lyckas vi ändå med ideell kraft få till stånd en imponerande mångfald musikevent, sommarcaféer, och annat.
Själv känner jag enorm ödmjukhet inför allt det kunnande som finns bland grannarna, inser hur slätt jag skulle stå mig på min forskarexamen i statsvetenskap den dag brunnen sinar eller någon av gårdens ståtliga tallar måste fällas med exakt precision.
Jag har större respekt för denna ”tysta” kunskap än för mycket av det som universitetsvärlden idag representerar. Utan att så mycket som nudda vid rådande forskningstrender och dess underliggande maktordningar räcker det med att se till den Tilltagande Komplexiteten inom högskolan.
Snarare än att ägna sig åt forskning tvingas landets forskare lägga allt mer av sin tid på att söka finansiering. Man tjänar forskningsfinansiärernas expansivt groteska kravmaskineri, där uppfyllandet av all sköns ovidkommande kriterier kan konsumera veckors eller månaders arbetstid för en enda ansökan, trots att i slutändan de allra flesta avslås.
Är det något Umeå universitet lägger sitt krut på så är det ständiga omorganisationer, fluffiga certifieringsprocesser, och alltmer övertyngda webinfrastrukturer ... i oavlåtligt behov av uppdateringar och personalens arbetstid. Utbrändheten är hög.
Landsbygdens sociala liv är för mig själva motsatsen. En självorganisering kring reella angelägenheter, befriande tunn på komplexitet, kotterier och maktstrukturer. Tvärtemot akademins ökat komplexa och verklighetsfrånvända inre liv är det nog just detta slags kunskapskapital – kring mänsklig interaktion, social problemlösning – som behöver upprättelse om vi ska finna en väg bort från dem som leder samhället mot kollaps.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

http://umea.etc.se/ledare/pa-landsbygden-finns-ett-underskattat-kunskapskapital


tisdag 4 juli 2017

För Centern får miljön aldrig kosta


Alla har vi väl mött typen. Glidaren som tar över personalmötet eller föreningsstämman med välsmord svada, fluffiga ordtirader ... verbalt glitter dövande tomt på innehåll.
Den svenska miljöpolitikens obestridliga glidare heter Centerpartiet.
Ett parti som länge fägrat med creddig grön framtoning och Almedalsfraser om att vara ”den gröna rösten” i svensk politik. Fast som närmare synat visar sig stå för rätt och slätt ... ingenting.
Telefonsäljarsnack.
För Centern får miljö- och klimatansvar Aldrig Kosta. I all synnerhet inte för någon av de grupper där partiet fiskar sina väljare. Miljöpolitiken får således inte drabba vare sig jordbruket, storstadsväljare, vår köttkonsumtion, vårt flygresande ... eller huvudtaget vårt sätt att leva.
Partiet vårdar en tradition av miljöfientliga utspel. Så gick tidigare C-ledaren Maud Olofsson till storms mot svensk naturvård, sensationellt påstående att våra skogar raskt håller på att omvandlas till improduktiva naturreservat (till förfång för industriskogsbrukets möjlighet att skövla skogen). Inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 förklarade C-märkte miljöministern Andreas Carlgren att en ökad biltrafik ingalunda är i konflikt med några klimatmål. Tvärtom! Carlgren gick så långt som att mena att en ökad biltrafik i sig själv var någonting önskvärt och värt att kämpa för.
Och fick en samtidigt att undra vad vi ska med miljöministrar till.
C bekänner åter färg. Nu som det parti som mest hetlevrat ifrågasatt regeringens flygskatt. Ett sällsamt hyckleri av ett parti med självbild som Grönt.
Dessa är fakta: Flyget betalar inte sina miljökostnader och är i det närmaste skattebefriat. Branschen är dessutom generöst understödd, bla genom kommunala flygplatsstöd.
Som det mest klimatstörande transportmedlet är det svårt att se en lägre hängande frukt om vi menar allvar med att göra något åt klimathotet.
Vad har då Centern att komma med?
Jo, samma gamla blinda tro att allt går att lösa med TEKNIK så att vi i grunden inte behöver förändra någonting. Partiet anför rent av emot flygskatten att den riskerar ”minska flygandet”.
Centern vill ”stimulera” gröna bränslen.
Här är fakta: Biobränslen kan bara ersätta en mycket liten del av dagens fossildrivna transporter. Oaktat detta är flyget mindre lämpat än något annat transportslag för just biobränslen. Bland annat för att biobaserat jetbränsle gör motorerna mindre driftssäkra. Ingen har ännu lyckats utveckla en kommersiellt övertygande biobränslemotor för trafikflygplan, förhoppningarna har kommit på skam.
Så vad är det för banbrytande teknologier som Centerns partikansli har kunskap om, men däremot inte de stora flygplanstillverkarna som Boeing och Airbus?
Nej, allt landar förstås i grällaste populism. Centern vill ta billiga poänger. Locka en och annan klimatskeptisk väljare med lite smaskigt fejkfaktad storytelling om en framtid där vi kan fortsätta tuta och köra som nu.
Sorry klimatet, liksom, men du ger oss inget ryck i väljaropinionen.
Om C inte är vuxet att göra något seriöst åt det mest uppenbart klimatvidriga (utan tvärtom obstruerar allt sådant) ... när är man då redo att agera?

INLÄGGET HAR ÄVEN PUBLICERATS SOM LEDARE I ETC UMEÅ:
http://umea.etc.se/ledare/centern-politikens-populistiska-glidare


torsdag 15 juni 2017

IKEA står över lagen


En gång organiserad nazist och än idag en supporter av fascistideologen Per Engdahl. Undanhållare av miljarder från offentligheten genom avancerad skatteplanering och vars företag systematiskt utnyttjat barn- och tvångsarbetare i en rad länder. Inköpare av ofattbara mängder illegalt skövlad sibirisk urskog. För att nu bara nämna något.
Låter det som någon du skulle vilja ha hem på middag?
Säger jag däremot Ingvar Kamprad går vem som helst ned i spagat.
Allt lika intressant som avslöjande. Ty Kamprad är en ikon för ett samhälle där konsumtionen blivit religion och är som sådan ursäktad ... Allt.
IKEA är som en rysk docka vars gäckande innersta väsen undandrar sig all insyn. Företaget drivs – ovanligt nog – som en stiftelse med minimal öppenhet vad gäller penningflöden och deras vidare öden. Varje försök att kartlägga IKEA:s miljardflöden har tagit tvärt stopp mot brandväggar av brevlådeföretag och obskyra advokadfirmor i skatteparadis. Man spelar enligt egna regler med avancerade upplägg för skatteplanering där internationellt sett miljardbelopp undanhålls beskattning.
Globalt utnyttjar IKEA ”varumärket” Sverige till bristningsgräns, men visar i penningmässiga termer ändå vek vilja att uppfylla sin del av vårt svenska samhällskontrakt.
Enligt svensk lag får kommuner inte gynna enskilda näringsidkare. Besynnerligt nog tycks lagen inte gälla IKEA. Landets kommuner är redo till nästan vad som helst i IKEA:s namn. Aldrig tycks samförståndet så fullständigt, de kritiska frågorna så uteblivande, som när det gäller IKEA:s väl och ve.
Umeå kommun har spenderat ett okänt antal skattemiljoner på IKEA:s sak. På att lobba hit IKEA, på att serva med utredningar och hjälpa företaget med allt praktiskt tänkbart – från markfrågor till anslutningsvägar. En relation utan egen vilja och röst, IKEA har pekat med hela handen.
Ett uppenbart gynnande av enskilt intresse, inte bara i strid med lagens bokstav, utan som även sätter konkurrens ur spel. Nog är det allt underligt att ett av världens mest kapitalstinna företag ska åtnjuta all slags kommunala förmåner som inte omfattar övrig lokal handel.
Likt med kommunens osunda intimitet till Balticgruppen visar den politiska ledningen en slående brist på omdöme i att värna den lokala demokratins rågångar. För Umeå kommun är IKEA oskiljaktlig med offentligheten och ses inte som det privata intresse, den maktutövare, det faktiskt är.
Det stöter sig med en demokratisk rättskänsla att se Hans Lindberg och ”Ibbe” Baylan servilt bugga loss med IKEA-chefen som PR-push för köptemplet Avion. Lika mycket som vad det stöter sig att upplåta Umeå kommuns officiella nyårstal till ett IKEA-jippo med nämnda varuhuschefen som orator.
Så vad har IKEA gett Umeå?
Jo, en rejäl dos överkonsumtion och lågt räknat en miljon extra bilresor 2016 som både Umeå och planeten skulle klarat sig väl utan. Lägg så till detta ödeläggelsen av Röbäcksslätten, länets kanske bördigaste jordbruksmark. Helt förväntat har IKEA även skänkt Umeå utslagning av handel i centrum och på andra platser dit man ännu tar sig utan bil.
Ingvar Feodor Kamprad är allt klurig han.


Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/varfor-fortsatter-kommuner-att-gynna-ikea


måndag 8 maj 2017

Terror, terror, terror...


Hur svårt är det inte att resa invändningar mot samtidens så överväldigande terrorfrossa? Terrorns iscensatta tragedier är så oerhörda och rättfärdigheten i att bekämpa terrorismen så uppenbar. Ändå måste det sägas.
Vi är på väg att kvävas av Terror. Det är terrorhot morgon, middag, kväll. En typisk nyhetssändning kan ha terrorismen inte bara som huvudnyhet utan även som andra och tredje. I ett offentligt rum där terrorlarmen tar denna plats minskar i samma grad utrymmet för allt annat. Steg för steg har vi fångats i ett slags anti-intellektuellt mentalt undantagstillstånd, rättfärdigat i terrorhotets namn.
Såsom terrorn behöver media tycks även det omvända gälla.
I samband med attentatet i London nyligen satt jag på ett hotellrum med endast tillgång till CNN. Dådet som krävde fem liv var Breaking News i två dygn och allt annat i världen fick med medial självklarhet stå åt sidan. Rapporteringen fördes i ett tonläge som om Hitler återuppstått och än en gång marscherat in i Polen. CNN:s Christiane Amanpour meddelade att detta var det ultimata terrordådet, ”the big one” som ”alla” väntat på. Ordvalen stämde till eftertanke ty upphetsningen var sportreporterns, exalterat som vid upploppet på en VM-final i 800 meter, och hela den smaskiga Breaking News-dramaturgin förstärkte intrycket av terror som Underhållning.
Även om terrorhandlingarna är förövarnas är det svårt att undfly tanken att ledande media ger terrorn råg i ryggen. Genom att ge den orimligt mycket av vår uppmärksamhet, genom att bidra till ett tankeklimat där terrons idéer ges starkare livsrum ... och där terrorns utövare oupphörligen påminns om vilken makt de har över våra sinnen.
Ett alltmer uppskruvat terrorlarmande löper förstås risken att bli självuppfyllande. Det bidrar till att förskjuta gränserna för vad som kan tänkas och i förlängningen utföras. På senare tid har internationell media som Time Magazine frontat med upplysande reportage om hur terrorgrupper som IS kan komma över anrikat uran och med hobbykemistens kunskap tillverka s.k. ”smutsiga bomber”. Om IS inte visste det tidigare vet de det nu.
Mediavärderingen är solklar. Sådant som klimathot och svältkatastrofer på Afrikas horn är lättviktigheter med väjningsplikt för all slags terrorbevakning, även den mest långsökt spekulativa. Ändå är det just sådana sammanhang som vi behöver för att förstå terrorismens grogrunder ... för att undanröja dess orsaker.
Själv påminns jag om EU-toppmötet i Göteborg 2001. Frånsett den polisavspärrade Mässan där EU-höjdarna huserade, pågick över hela stan ett sjudande demokratisamtal med seminarier och kultur, människor som samlats i kritik av EU och för att gemensamt utforska drömmen om en hållbar framtid. Och ävenså till den största demonstrationen i Sverige i modern tid, med över femtiotusen deltagare, värdigt och fredligt.
Men om detta var vanlig media inte ett dyft intresserat att berätta. Istället vigdes mediarummet åt det tiotal personer eller så som kastade sten samt polisens ”hjältemodiga” insats med att puckla på oss övriga. Krigslöpsedlarna tog form och landets morgontidningar tjöt ut att Göteborg var en belägrad krigszon. Vi som befann oss på plats för att utöva demokratiskt samtal buntades samman med stenkastarna, samtliga var vi där som våldsverkare. Detta var också hur den svenska allmänheten kom att uppfatta saken.
Media valde helt enkelt att göra en väldig demokratimanifestation till en fullständig icke-fråga för att istället ge kraft åt en mörk och förljugen verklighetsbild, stärka rädslans och polariseringens makt.
Tänk om man istället levt upp till sin roll i demokratins tjänst och kanske sått frön till en ljusare samhällsanda.

Denna text har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/vi-ar-pa-vag-att-kvavas-av-terrorhot